Swedde

Du och jag, kåpis. Vi har haft så jävla roligt ihop. Virrat omkring på stan, med varsin folköl i handen. Festat loss, tagit det lugnt, surrat och rökt massa cigg. Men nu är den perioden förbi. Jag kommer bära med mig alla minnen, allt vi gjort tillsammans. Du kommer följa med mig mot framtiden.

Idag är en sån där dag jag bara vill kasta ut skit på allt omkring mig. En sån där dag som alla har, där man tänker för mycket.

Det här är första inlägget på typ två år. Men nu är det dags igen. Göra ett försök i alla fall!

"Vi står inför en ny era, kära vänner. Vi vet inte vars den leder, tekniken tar över, kulturen förändras, våra liv skiftar drastiskt sina färger. Nya människor dyker upp, gamla försvinner. I en förevigad process, men ändå mot vår framtid. Ingen undkommer, ingen kan ignorera vad som händer. Våra värderingar och tankar, våra åsikter och våra rutiner.

Allt.

Från våra förfäder, som fick lida, som fick slita och träla för vår framtid. Från hundraårigt lidande, genom misär och fattigdom.
Och här står vi nu, i deras skugga, levandes i det arv de arbetat fram åt oss.

Det är tid att vi agerar, att vi gör något åt det arv som lämnats åt oss. Att vi tar vara på vår värld och tillsammans bevarar det gamla i oss, och tar in det nya inför framtiden.

Låt oss vandra tillsammans, mot framtiden..." -En vis man.


Hade jag varit stadsminister hade jag lätt sagt det där. Fast ingen fattar nog vad det där betyder, men det hade låtit bra i allafall!

Jag tog mig i kragen för cirka 5 veckor sen, efter att jag hittat mig jobb, och flyttade ner till vår huvudstad.
Det var precis som jag trodde. Skitstort, hus överallt, och framför allt, massvis med människor. Jag ska försöka rada upp en liten lista på det jag lärt mig hittils.

Det första man måste lära sig är kollektivtrafiken.

Tunnelbanan: Det bästa sättet att färdas mellan förorterna och innerstan. Med lite betänketid är det jätte-enkelt att lära sig. Det enda man behöver veta egentligen, är att alla tunnelbanelinjer alltid går via t-centralen. Sen så klart vilken slutstation tunnelbanan går till, för då kan man enkelt kolla på kartan för att hitta den linje som går förbi förorten man bor på.

Pendeltåg: Om man ska färdas fort från en ända av stan till en annan, går detta fortast. Även om man skall längre utanför stan, finns det alltid nått tåg som tar sig dit man ska, eller i närheten. Sen får man bara kolla upp bussar som går från stationen man kliver av.

Bussar: Oerhört effektivt. Man kan ta sig överallt i Stockholm, men man får då räkna med många byten, och längre restid.

Det andra är att klä sig. Dock skiter jag i detta. Jag orkar inte lägga ner min energi på att hitta en "personlig" stil, då alla i Stockholm klär sig likadant. Så jag kör med mitt rufsiga hår, min skinjacka och mina jeans.

Sen måste man också bete sig på rätt sätt. Man ska vara medveten om mode, bästa nattklubbar, vad man dricker för sorts alkohol, blabla, blabla...

Men det skiter jag också i. Jag börjar känna mig mer bekväm med mig själv, så jag klarar mig nog.

Överhuvudtaget, det är en ganska fin stad. Jobbar med riktiga sköningar, och dom har fått mig att trivas bra på min arbetsplats.
Vädret är tyvärr inte lika fint. Ett slags regn med fallskärm, som regnar ner så sakta att det ser ut som snö, men fortfarande är regn. Om ni förstår.

Jag uppdaterar mig inom kort.

Hej!

Jag tänkte berätta lite om min upplevelse. Eller egentligen var det ingen upplevelse, mer bara ett roligt tillfälle med många möten. Gamla kompisar, klasskamrater. Ett roligt tillfälle helt enkelt.

Många ansikten små, det kan man kalla det. Jag vill minnas att jag träffade många från min gamla klass, och det var faktist roligt. Dela alla roliga saker under de tre år vi gått tillsammans.

Själva kalasområdet, så att säga, var väll ganska som vanligt, typ. Öltälten var där dom skulle, scenerna var väll också där dom brukar. Men var det någon scen i norra hamn? Ja, det tåls att undra på.

Synd att jag förlorade en vän igår, på grund av mitt onödiga beteende. Men sånt är livet, och man får ta livet som det kommer.
Men jag fick nya vänner också, folk jag varit bekant med tidigare, som visade sig vara väldigt roliga att umgås med. Bra människor.

Höjdpunkten hur som helst var när jag, Tobbe och en Henke hittade en sån där lastgrejj dom använder på flygplatser för att flytta väskor och sånt. Jag ställde upp som chaffis, och Tobbe satte sig på den. Sen sprang vi omkring med den i hela Luleå centrum, vi skrattade och vi gjorde illa oss. Sen kom en polis-aspirant (om ni undrar, en riktig idiot var han) och skrek åt oss att ställa undan den.

Förbaskat, vi som hade så roligt!

Mot framtiden, vi hörs!

Det var ungefär en månad sedan jag skrev det senaste inlägget på min blogg. Och jag tycker att det är dags att uppdatera nu.

Det här inlägget skriver jag på grund av en svacka jag är i just nu. En svacka som egentligen begrundar sig i tvivel och dåligt förtroende om mig själv. Som de flesta med ett dåligt självförtroende, ser jag ner på mig själv, som en person som inte har samma värde som omvärlden.

Jag ser mig själv som liten och obetydlig bland de giganter som finns omkring mig. Och jag anser att mitt yttre inte räcker till för att kunna nå de mål jag har satt framför mig.

Det värsta är att jag berättar för folk hur dålig jag anser mig själv vara, och det var igår jag upptäckte hur självdestruktiv jag egentligen är. Hur svårt jag har för att undvika just det samtalsämnen som beskriver mina dåliga egenskaper till andra människor.

Visst, några säger att jag inte ser dålig ut, och att jag har en speciell charm. Men jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan förstå deras avsikt; att få mig att må bättre.

Men jag vill verkligen göra något åt det. Jag vill känna mig helt säker i mig själv, jag vill trivas med mitt jag. Om jag klarar det själv vet jag inte, men jag ska försöka göra så gott jag kan.

Och jag hoppas verkligen att jag lyckas. Och om jag inte lyckas, så hoppas jag att det finns någon vänlig själ bland mina vänner som gärna hjälper mig att lyckas. Det kanske är mycket begärt med tanke på hur lite jag bidrar till de vänskapsband jag har.

PS. Jag vet inte om någon kommer bry sig om det här, men jag kände bara för att få skriva ut de känslor och tankar som snurrar i mig.

Ha're!

Vilken kväll.

Efter en match i Volleyboll bestämde jag, goore.blogg.se och tubbyshow.blogg.se att vi skulle fara och bada i Alder.

Resan ditt var mer likt rally än bilkörning, creds på dig Tubby, och väl framme böt vi (eller jag och Goore) om för sommarens första dopp. Goore's idé att först känna på vattnet avslogs av mig och Tubby, men hans nyfikenhet förstörde allt. Han fegade ur.

Men jag, jag fegar aldrig ur. Aldrig.
Så jag rusade ner i det gröna vattnet, och kände kylan tryckas mot mig. Jag tänkte direkt att nu är det sommar. När det första doppet får ens penis att förvandlas till ett litet stycke skinn. Men det var skönt. Om ni undrar, så har naturligtvis min kära växt tillbaka.

Nu till det roliga. Jag, Tubby och Goore står på stranden. Två afrika-födda(troligen Somalia) kommer gående mot oss.
Självklart ska dom börja med sin cockfight direkt. I ett desperat försök att inge respekt börjar den ena sjunga Svenne banan. Och för att göra det hela än mer patetiskt, måste han påpeka att det är en låt.
Som tur var passerade dom oss, för varken jag, Tubby eller Goore ville bråka egentligen.
Men som alltid efter en spänd situation säger vi, som alla andra, att "Vi borde ha gjort det" eller "Vi skulle ha sagt det".

Hur som helst var det en rolig kväll. Jag får tacka och bocka, Tubby och Goore!

Jag och farsgubben sitter här hemma i skogslandet. Det är fridfullt, tyst, och några små moln döljer morgonsolen.
Som alltid, TV:n står på Discovery Channel, och färdigbryggt kaffe finns i köket.

Idag ska vi fira våran familjs midsommar i en grannby, ungefär 4.5 mil norrut. Det kommer nog bli trevligt.
Jag har alltid gillat att resonera och diskutera med äldre människor, i folkmun kallat gammelfolket.
Det känns som att deras erfarenhet och personlighet är fulländade. Dom är sig själva, och har redan för länge, länge sen upptäckt att det är det bästa sättet att finna ro.

Men även om idag kommer bli roligt, så kan jag ändå inte sluta oroa mig för framtiden. Jag vill fortfarande flytta, men jag är osäker. Jag har ansökt om jobb, och kommer hoppas att jag får det.

Nu börjar solen titta fram. Det är alltid så fint här hemma på gården när det är sommar. Solen lyser in genom fullblommade björkar, svalorna kvittrar tidigt på morgonen, och våran husekorre äter sig fet på fågelfrön.

För vissa skulle detta kännas som en sommarstuga. Men för mig är det alltid hemma. Ett hem som jag alltid kommer vara välkommen till.

Glad midsommar!

Vad jävla less jag är. Jag tål inte det här stället mer.

Boden, jävla röthåla. Fullt med idioter. Idioter överallt. Alla ska jävlas, alla ska snacka skit.
För helvete, kan inte folk låta mig vara? Jag vet hur jag är, och jag står för det.

Men vad har det för betydelse, jag ska väll för fan kunna vara mig själv?

I fredags, studentdagen, den 12 juni, var den dag jag kände för att spränga den här jävla hålan.
Jag försökte vara trevlig mot en person, och självklart då dyker alla jävla dumma snorungar upp.
Alla coolingar som går i dräggkläder, som går omkring och muckar gräl med alla för att dom själva är totalt värdelösa.

Ni klarar för helvete inte ens av skolan, jävla tattare. Skaffa er ett liv.

Hoppas ni läser det här. Men ni kan väll inte ens läsa, jävla idioter.
Brinn långsamt i helvetet, jävla alkoholistavfall.

Och er jag gillar, berömmer jag för att ni accepterar mig.

Jag fick reda på av min boss i tisdags, att vi skulle få börja jobba denna vecka. Så jag och två bekanta började igår. Det kändes riktigt bra att få sig en kort anställning, nu när jag snart ska flytta.

För pengar kommer jag verkligen behöva, och lönen för båda månader täcker de kostnader jag måste stå för.
Först och främst, ska jag ha lite pengar så att jag kan betala första hyran på en lägenhet där nere i Göteborg.
Sen måste jag hjälpa till med halva hyran på den nuvarande lägenheten, då jag kommer bo här tills jobbet är slut.

Man får heller inte glömma maten. Och absolut inte att ha roligt.

Men det är oftast där pengarna hamnar, i att ha roligt. Fast i de flesta fall brukar man också ha roligt.

Men mina två månaders jobb kommer bli ganska bekväma. Vi håller på att bygga en ny återvinningscentral med tillhörande småstugor och förråd. Dessutom trivs jag relativt bra med mina arbetskamrater.

Men jag påpekar fortfarande, att snart är det dags. Får jag jobb i Göteborg så sticker jag direkt.
Har tänkt att göra ett litet test när jag flyttat ner. Om ingen här uppe saknar mig efter två månader, så kommer jag inte tillbaka hit på lång tid. Tror heller inte att någon kommer höra av sig, så!

Men tills vidare...

Ja, min lägenhet. Egentligen inte min, jag och bror delar lägenheten tillsammans. Men den är faktist ganska fin, på sitt sätt.
Nästan aldrig ordning, och vi är dåliga på att dammsuga. Vi har inga dekorationer, bara våran TV och våra datorer. Vi har  köksredskap precis för att endast laga den enklaste maten.

Om jag måste tänka på något ställe, så har jag nog mest varit här i lägenheten de senaste åren. Förut stannade jag hemma när alla drog ut på krogen. Satt själv vid datorn och spelade WoW, ofta i vent med någon WoW-polare. Alla andra är ute och dricker och knullar runt, men själv sitter man och diskuterar olika items eller specs, eller kanske berättar om de grymma PvP-spelarna. Satt även ofta och lirade DotA med SS och Fille.

Och snart är min tid här i lägenheten slut. Jag kommer sakna det här stället. Jag kommer sakna alla roliga stunder jag haft här, med eller utan brorsan hemma. Jag kommer sakna när mina polare kom hit och körde GB, alla (dock bara 3-4 st) LAN jag har haft, de småfester vi haft här. Ja, jag kommer sakna det mesta. Förutom en sak, och det är att ytterväggarna inte är isolerade, vilket gör rumstemperatuern obarmhärtigt kall på vintern. Jag kommer sakna min lägenhet, ändå.

Men man måste gå vidare. Det börjar bli tid att se framåt, och lämna det gamla bakom sig. Minnena får följa med, det kan vara skönt att tänka tillbaka ibland. Snart lämnar jag min lägenhet, och det är för gott. Troligtvis kommer jag flytta ner mot södra Sverige. Helst Göteborg. Dels för att alla säger att det är en skön stad (nej, jag har aldrig varit dit), dels för att jag gillar dialekten och deras attityd och stil, och dels för att jag gärna vill träffa Emma någon gång!

Men beslutet är taget, jag ska flytta från Boden. Jag kan inte säga när, men jag vet att jag ska göra det.
Många kommer jag sakna, och jag hoppas någon kommer sakna mig. Det finns inte bara dåliga saker med Boden, för alla minnen man har härifrån kommer vara till största dels bra.

Men jag kommer inte glömma min lägenhet!

De flesta som läst den här bloggen tror säkert att Xayida är mitt smeknamn. Men nu känner jag att jag måste berätta sanningen.

Många som köper båtar och liknande föremål, döper ofta föremålet efter en kvinna.
Jag döpte min blogg efter en kvinna.

Romantiskt, kan hända. Men så var inte anledningen. Anledningen var egentligen den, att jag inte ville döpa bloggen till Swedde. Så jag lånade hennes namn. Hennes riktiga namn är Emma.

Det som är speciellt med Emma, är att hon är lika skadad som mig. Hoppas du inte blir arg nu, men från mitt håll sett ser jag det som en bra egenskap. Du förstår mig, det gillar jag.

Emma är en sån där person som alla behöver, egentligen. Hon är rolig, hon bryr sig (på riktigt), och hon kan vara allvarlig.
Och hon är alltid positiv!

Tack Emma, du inspirerade mig till den här bloggen!

Och det här var mitt första possitiva inlägg!

Alla hatar överklassen från. Förutom dom som själv tillhör den. Och för dom så är vi bara maskar. Vi som inte tillhör överklassen.
Maskar som ska lukra upp jorden, för att det ska gå lätt för dom att gräva.

Från deras barnsben har allting gått lätt. Dom behöver inte anstränga sig alls för att uppnå sina mål.
Möjligheter dyker på dom som falkar. Tjejer, umgängeskretsar, V.I.P, och ännu mer.

Hörde på tv:n för ganska länge sedan. Givetvis från en politiker med "adels"-bakrund.

- Norrland är bara en belastning. Dom kostar pengar, pengar som vi får jobba hårt för.

Jag tror aldrig jag blivit argare än så. Man kan ju fundera i flera timmar på hur många kromosomer den människan egentligen har, om ens några alls.

Låt oss se... Vad har storstäderna för något som gynnar landet? Okej, de flesta stora företag har huvudkontor i de större städerna, men vilken idiot som helst fattar ju att pengar inte bara trollas fram. Dom måste komma från någonstans.

Självklart från arbetarna. Arbetarna som sköter skogen, arbetarna som sköter vattenkraften. Och en av det största inkomstkällorna i Sverige.

LKAB.

Där arbetarna driver fram vinsten. Inte cheferna, vilket av de flesta knappast förtjänat sina pengar.

Arbetarna styr Sverige, och håller oss igång. Inte Överklassen, inte huvudkontoren i storstäderna, utan arbetarna.
Överklassen suger oss torra på pengar.

Bort med överklassen!

Alla som känner mig vet att jag är mig själv. Alltid.

Jag säger alltid vad jag tycker när jag säger något. Oavsett vad för konsekvenser det leder till.
Ibland blir jag hotad med stryk, ibland gör jag bara folk less.

Många tycker att jag är jobbig, det vet jag. Men jag är mig själv, i alla situationer.

Men, alla människor passar inte ihop. Det är enkel matematik. Cirka 6 miljarder bor på Jorden, och jag hamnar i Boden.

Jag passar inte in här, även fast jag känner många människor i Boden. Men jag är mig själv.
Ni som hitills klarat av mig får beröm, ni andra skiter jag i.

Alla borde vara sig själv.